Människor, dom kan dom?

Vi är gjorda för att leva i grupper med andra människor, i relationer.
Men idag har vi ett samhälle som bygger på individen, individens rätt och individens möjligheter. Vi har inte längre så stor lust att tänka solidariskt, betala skatt för mångfald och allas möjligheter, vi vill ha det bästa för oss själva.

Så med det som utgångspunkt som 'normen', hur påverkar det vad vi tar med oss in i relationer? I parrelationer, relationer med våra barn och i relationer med vänner?
Om vi är vana med att höra hur vi har möjligheter, rättigheter som individ, vad gör det när vi ska mötas i relation till?

Förr tog vi med oss att vi var tvungna att ha gemenskap för att överleva, ensam klarade man sig inte - var man mer rädd om relationer då?
Idag kan man överleva ensam, det är nästan mer normalt än att leva i generationsboende som bara för ett par generationer sedan var det normala.

Så med individperspektivet och min lycka som individ främst, är det klart att det blir krockar i relationer, för varför ska vi låta relationer stå ivägen för vår lycka? Personer i relationer kan bytas ut, om det behövs för min lycka som individ.
Och i tråkiga tider i relation, när den andra behöver mer än den ger, ser vi lätt bara hur jobbigt det blir för oss själva, inte hur det skulle kunna ge näring till en växande relation framöver. Vi är vana vid att få, inte att behöva ge, utan att tänka på vad vi ska kräva tillbaks.

Det här skjuter oss kollektivt i fötterna, så vi kraschar som samhälle. För vår överlevnad hänger på att vi vill kollektivet väl, oss, våra barn, framtiden.
De har hittat 19 ättlingar till Ötzi, ismannen, i österrike eller schwiez tror jag det var. Kan ni tänka er? Det är det som bevisligen blir kvar av oss - våra ättlingar - vårt dna.
Vad vill vi lämna efter oss? Till våra barn, barnbarn, barnbarnbarnsbarn? Tre rika på en hög med pengar på en jord utarmad av giriga egoister?

Jag och många fler kämpar nog varje dag för att ta tvåsamheten, familjen vännerna på allvar, att se relationerna före mig själv, som det viktiga. Inte tänka på hur jag förlorar, utan hur jag vinner i relation till.

Frustrationer

Hur gör man för att orka inte såra de man lever i nära relationer med? De närmaste är alltid de som får ta 'utloppen' för vad man råkar ut för i livet. Så hur gör man för att orka inte ta ut sina frustrationer på dem man ju älskar och har valt att leva med?

Om man jobbat för mycket, fått för många arbetsuppgifter, skäll, glömt, misslyckats.
Hur kommer man hem och inser glädjen av att ens familj väntar och allt man har, istället för att se dammråttorna, leriga hundspår, odiskad disk, gnällig bebis?

Erkänner villigt att jag behöver tips. Jag är usel på det här, sorgbloggar till trots. Och jag är ännu uslare på att ta emot frustration från nära, som jag känner inte hör hemma hos mig. Blir gärna sur, sårad och temperamentsfull. Fast jag borde vara överseende, älskande och lugn.

Varför är det så svårt att prata om det? Att jag faktiskt inte är arg på dig. Att jag faktiskt är i obalans och ger dig en massa skit, för att det är lättare än att ta ut mina frustrationer, där de kommer ifrån.

Det här ger mig huvudbry och nattliga vakenheter. Och så är onda cirkeln igång. Jag fixar inte sömnbrist...

Bisarr relation med döden?

Senaste två åren har jag haft en förkärlek till att läsa böcker/bloggar/artiklar om döden/sjukdom/livet.
Som om jag ständigt måste påminnas om hur förgängligt livet är, hur fantastiskt det är att leva, älska, finnas.
Jag finner inget nöje i att läsa, blir helt förstörd av sorg, och lever mig in i det sorgesamma, lever mig in i, så att jag får ont.
Samtidigt får det mig att uppskatta det jag har på ett sätt som jag finner omöjligt att inte uppskatta.
En del skulle väl kalla det att gotta sig i sorg, men jag är facinerad av hur människor tvingas förändra när de möter sjukdom & död, hur de uppskattar de enda egentliga värdena i livet på ett sätt vi alla borde. Hur de möter sitt öde, med mod och sorg.

Jag älskar min familj, mitt liv.
Jag vill uppskatta det varje dag.
Vill inte hänga upp mitt liv på materiella saker, och ytligt trams.
Men man finner sig där, påverkad av reklam, bilden av vad vi människor ska vilja ha mm.
Det här är min motvikt, tror jag. Kan inte förklara på annat sätt.
För att uppskatta det jag har behöver jag påminnas om vad livet är. Livet är förgängligt och kort.

'Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta'
Det ligger något i det.

För ett år sen, cirkus, var jag närmare döden än någonsin förut. Något gick fel vid kejsarsnittet (lång historia om hur sjukvården idag fungerar) och jag förlorade mer än tre och en halv liter blod. När jag vaknade kände jag själv att något var fruktansvärt fel, och visste inte hur jag skulle orka mig igenom den oerhörda kyla och trötthet jag förvirrat befann mig i. Ett par dygn senare med nytt barn, nytt blod var och varannan timme, infann sig vetskapen om hur nära det varit. Det hade kunnat varit slut där och då, jag hade aldrig fått möta det lilla under som föddes den dagen. Sambon hade kunnat stå själv med allt.

Det har också medfört tankar om hur andra gör, hur de handskas med livet, hur de handskas med döden. Hur de lever med upptäckten om hur skört livet är?

I vardagen så halkar man in i de vanliga tråkiga bråken om städ, tvätt och för lite tid. Så vill jag inte ha det. Jag vill orka älska, vara glad, krama och bortse från stök. Men så finner man sig där, arg, frustrerad, galen av ilska för att huset är stökigt, hundarna leriga och pryttlar överallt.
Jag behöver liksom en motvikt, så jag läser tankarna hos dem som ska lämna vardagen. Hur de skulle älska att få vara kvar och ha ett stökigt hus att leva i. Och så tänker jag hur fruktansvärt korttänkt jag är. Jag har allt jag egentligen behöver och vill ha. En familj. Det börjar och slutar med det. Jag vill ha en familj, vill ha någon att älska livet ut.

Emmylou Harris

I remember holdin' on to you
All them long and lonely nights I put you through
Somewhere in there I'm sure I made you cry
But I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I may never go in my life again
Was I just off somewhere or just too high
But I can't remember if we said goodbye

I only miss you every now and then
Like the soft breeze blowin up from the Caribbean
Most Novembers I break down and cry
'Cause I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I will never go in my life again
Was I just off somewhere or maybe just too high
But I can't remember if we said goodbye
No I can't remember if we said goodbye, goodbye, goodbye

Strävsamhetens olidliga lättja.

Vad är det som gör att vissa par firar 40/50/60 åriga bröllopsdagar och andra inte orkar mer en ett par år, innan man byter till nästa partner och börjar om, med hopp om bättre tur?

Och är man lyckligare bara för att man är i hop länge, eller är det inget att sträva efter?
Jag tror att man måste göra det som passar en, är man en person som gillar att vara "kär" och gillar förälskelsen, kan leva med nya familjekonstelationer och inte har allt för dåligt samvete för det som varit ,  så är den versionen helt ok.
Är det här ett fenomen som förstärks av vårt samhälle? Av det bekräftelsebehov som ökat lavinartat i o m te x facebook och andra snabbåterförande bekräftelseforum? Eller är det något som funnits hela tiden och bara blivit mer synligt när 'gilla' knappen är så direktåterkopplande för ens bekräftelsebehov?
Hur som helst kanske det är så att de strävsamma gamla paren som varit ett par hela livet är dömda att dö ut? För idag när vi ska förverkliga oss själva och vet vad vi har rätt till, så är det ju så mycket svårare att behålla en relation i nöd likväl som lust. För det är väl roligare att ha 'lust' hela tiden? Att vara i förälskelsefasen och få all bekräftelse i världen på hur underbar du är? En människa som ser i rosenrött och inte talar om de tråkiga verkliga problem som du besitter.
Eller är det värt att kämpa förbi både lust och nöd, och känna känslan av att personen som står vid din sida vet om allt ont och gott om dig och dagligen väljer att stanna och fortsätta tillsammans?

Många femörespsykologer likväl som digniteter på området säger att 'man utvecklas mest i relation till', dvs man mognar, utvecklas som människa i förhållanden, kärleks, vänskap mm.
Så egentligen borde man ju utvecklas genom att stanna kvar och kämpa sig igenom alla de tråkiga vardagsslitiga, osminkade dagarna? Eller utvecklas man lika mycket om man byter och hittar en ny människa att relatera till? Utvecklas man kanske mer av att byta partner och få nya infallsvinklar att relatera till?
Jag vet inte.
Jag vet inte hur man tar sig igenom de värsta vardagsfällorna, när partnern är tjatig, grå och jobbig och det finns människor i andra sammanhang som i sin yta, då man inte delar trista vardagar, verkar så snygga, intelligenta och humoristiska.
Jag antar att det handlar om att aktivt välja. Välja att vara kvar i tanken hos den man älskar och har lovat saker till. Aktivt tänka på hur man beter sig i förhållande till de andra.
För jag tror att det är svårt att vara uppriktig och titta sin partner i ögonen om man samtidigt vet att man ger sig in i förälskelser (hur oskyldiga de än är) för att fly sin trista vardag, sig själv och sina fel och brister som kommer att stirra dig tillbaks i ögonen ändå, tillslut.

Man borde lägga den tiden på att förälskat titta sin partner i ögonen, jobba hårt för att få tillbaks gnistan eller helt enkelt avsluta förhållandet och ge sig in i förälskelsens härliga nyfas. Igen.

Att ha båda är omöjligt.
Det ena tar bort möjligheten för det andra. Ger det ingen chans. Det nya kan inte få en chans om det gamla ska sitta som ett dåligt samvete.
Det gamla är chanslöst i jämförelse med det nya.
Att ha kakan och äta den är omöjligt. Det svåraste vi har att förstå i dagens samhälle och det vi verkar sträva som hårdast efter. Genvägar, omvägar, farleder. Vad som helst för att kunna ha både och.
Jag vill vara den ena delen av ett strävsamt gammalt par, men det krävs två som vill. Två som kämpar. Och jag har själv varit den som gett upp.

Flosklerna

Jag är inte värd att kämpas för.

Finns ett par teser kring det här påståendet kring mig. Ett tufft påstående.

- En floskel som vandrar runt på Fb och som är fint mitt i allt trams är att man ska vara den man är, med goda och onda sidor och vänta på den/de personer som älskar en för den man är. Inte slösa tid på dem som inte uppskattar en för just detta.
Ok. Har just jag mött fel personer hela mitt liv? Finns det ingen som uppskattar HELA mig? Jag vill träffa de personer som orkar med mig när allt är svart och jag är mitt sämsta jag.
Den här floskeln utgår ifrån att det är "den andra" som skall förändras, man ska hitta någon ny som kan ta en som man är?
Om man då misslyckats i relationer, kärlek, vänskap, familj, så ska man titta efter nya?

-Den enda du kan förändra är dig själv.
Jaha, jag tänker mycket på mig själv, jag vill förändras, växa, mogna. Jag har jobbat hårt i mitt liv för att bli en bättre människa, lyckats ibland, misslyckats ibland. Ofta misslyckas man väl just när allt är som jobbigast. Det är lätt att vara god och bra när allt är bra.
I relation till andra, det är just i relation till andra som ens personlighet kommer fram, ens dåliga/bra sidor syns. Det är lätt att vara bäst på allt med sig själv....
Men om den/de man har relation till bara upprepar gamla dåliga mönster, då är det svårt att inte dras med. En brytning kan vara den enda vägen, för att ge sig själv en chans att vara bättre, orka mer, inte dras ned i svart gammal sörja. Om båda vill försöka är tillfälliga dipp i sörjan, ändå bara tillfälliga.

I mitt liv har jag kämpat för relationer, kämpat hårt. Och min upplevelse har varit att mitt kämpande har varit en förutsättning för relationerna, i samma ögonblick som mitt ensamma kämpande har upphört av utmatttning så har relationerna upphört. Det är som om den andra måste se att jag kämpar(eller inte se?), och när det tar slut så vänder den personen bort och går. För att den aldrig behövt kämpa? För att jag inte är värd att kämpas för? Det spelar ingen roll om det är kärleksrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer, de bygger på att jag är aktiv och vill, vill förlåta, vill ändra mig, vill ha kvar relationen. Och min slutsats blir ju att något i mig, i min uppväxt, i mitt sätt att vara framkallar det här beteendet i annars 'normala' personer, som helt plötsligt slipper ta en massa hänsyn, slipper jobba med sig själva, slipper tänka på sitt eget beteende och bara kan peka fingret och säga, 'du, måste, du är, du ska'. Om jag säger, 'du då?' så framkallar det ett stort frågetecken, ilska, motstånd. Därför att jag inte sagt det på så länge, jag väntar för länge, jag säger 'jag vet det här om mig, de här bristerna har jag, jag vill ändra på det här'. Det är nog en arbetsskada förutom en uppväxtskada. Jag arbetar i psykiatrin, har gått samtalsutbildningar, utvecklingskurser mm. Där jag har lärt mig att titta på mig, att tala på ett sätt som ska vara icke hotfullt. Jag blir menlös istället. En geleklump av förändring.
Jag måste lära mig att stå upp för den jag är, mina gränser, den jag känner jag är, de sidor jag inte vill förhandla om. Stå fast för dem.

Det har jag blivit bättre på, och då blev jag ensam. Alla mina relationer byggde på att jag var i förändring, att jag ändrade mig, att jag lyssnade, att jag höll i hop. Jag hade skaffat mig dessa relationer själv, byggt dem på att jag inte ställde krav. Det är en brist hos mig. Och en brist hos de jag mötte.

Mitt barn har gjort att jag inte längre kan vara en människa utan gränssättning för andra att kliva över. Jag vill kanske inte skydda mig, men jag vill skydda henne.
Och jag vill ha relationer där jag blir respekterad, där mina gränser är respekterade och inte måste prövas genom att gå rätt över mina känslor. Där förlåt för att jag gjorde så är en grund att bygga på. Där de andra vet vad som är ok och inte ok och därför inte prövar, så att jag måste bryta för att stå upp för mig.

Där gammal skit ligger till grund, som är inpräntat att mitt värde är mindre än andras. Där det är så självklart att det är lika lätt att utgå från det som att andas. Där kränkning är vardag. Där mina behov är underordnade andras, bara för att det är så det har varit.

Och om jag behöver avsluta relationer för att komma dit, så kommer jag att göra det. Om och om igen. Tills det är självklart att inte göra mig illa, för att mina gränser är flyttbara, mina behov underordnade.
Det är tufft.
Och det kommer att kräva förändring hos mig. (där är jag igen)
Men det kommer kräva förändring hos andra den här gången också.

Skillnaden mellan att göra & tänka att man gör. Och självföraktet som kommer på posten när man resignerar.

Jag är 40 år. Jag vet bättre. Jag vet att den oerhört triumfatoriska, uppsluppna känslan av seger som kommer av att man lever ut sina känslor i stunden ofta efter ett par dagar, en vecka, en månad senare är fadd, besk och beroende på exakt vad man levde ut, ilska, åtrå, hunger är ångerfylld och motsatt till det rus man kände tidigare.

Ändå, ändå så rusar blodet i mina ådror, ändå så pulserar den vettvilliga hämnden som hammarslag i huvudet på mig när jag tänker på hur jag vill förgöra den människa som i sitt ofattbara oförstånd förgör så mycket i sin väg.
Den vuxna i mig vet att det inte gör mig bättre än den andra, att det är att sänka mig till samma nivå.
Den vettvilliga i mig, sjuder, njuter, och lyssnar till den ljuva rytmiska musiken som trummar i öronen när hornen växer ut och vreden över konsekvenserna som jag står med, som en annan människa åsamkat mig, dundrar och vill ha utlopp.
Hämnd! Ilska! Ge tillbaks!

Skriv nåt, ring, sök upp. Jag vill ge min version, hålla i ansiktet när jag tvingar den andra att lyssna, se, ta in hur ont det gör. Att bli tilltufsad av någon som inte ens har vett att bry sig om konsekvenserna för de andra. Som står där och har rättigheter, behov som ska tillfredsställas, ett liv som ska fyllas på bekostnad av andra.

Sen när ilskan lagt sig, när sorgen över att man blivit utsatt är lika stor som sorgen över sin maktlöshet, sin feghet, sin oförmåga till handling, gör att man resignerar lite i sig själv. Man ser sig själv förminskas, sitt värde falla ännu en bit.
Där står man, lite mer nerslipad av sandpappret som är livet, lite suddigare i kanterna.
Man kan hålla huvudet högt för att man är "större än de andra", men är man det? Vad händer när man ser ner på sig själv? När man låter andra behandla en illa, när man söker upp de människor som gjort en illa så att de kan göra det igen. och igen.

Då kommer försoningen, man måste försonas med sig själv. Man är inte mer än människa, man gör mänskliga val, man gör så gott man kan. Man älskar, lever, lär.
Så man måste ge sig själv en kram, titta med älskande ögon på sig själv och veta i sitt hjärta att det blir bättre, man gör bättre val, man lär sig av sina misstag och man lär sig av sina val, goda och dåliga.

Det är svårt när man är mitt i, och det är svårt fast man gjort resan förut och vet att det mattas av. Men det går, man får ta det dag för dag. En dag kan man se på trasslet, röran och tänka "Det gör inte lika ont längre". "Jag är inte lika arg längre".

Det är en bra dag.

Så länge. Se solen, glädjen, det positiva och bestäm dig för att ge allt en chans, att ge livet en chans att vara roligt.

Till den som

utveckling, leder till fångenskap, är det så och är det dåligt? 

Att utveckla sin personlighet och växa, bli vuxen innebär en massa ansvar, du börjar ta ansvar, du VILL ta ansvar. Som ung ville jag i varje fall bara ha ansvar för mig, jag kunde med lätthet skylla mina brister och tillkortakommanden på andra, på händelser, på allt det som låg utanför min kontroll. 

Vägen framåt, att växa, mogna, komma till insikt har betytt att jag börjat se att mina brister, mina fel ligger i mig, i mina val. Det är hårt ibland, att göra fel och inte kunna skylla det på någonting annat än de val jag gjort, den person jag blivit. 

Såklart att det finns bagatellartade saker i sammanhanget, jag var uppe för länge på kvällen - försov mig och därför kom jag försent till jobbet - mitt eget fel och inget som kommer att minnas i slutändan. Det jag pratar om är de gånger man gjort fel - man visste det var fel- men man gjorde det ändå. Man får stå där med ansvaret för sina handlingar, hur tufft det än är. Det är ändå det som är vattendelaren mellan de som vuxit upp och de som vägrat. Att man står där och tar ansvar, finns kvar - som en något svartare person, trots att det egentligen är en schism. Man är ju en ansvarstagande, sanningsenlig person, som vågar stå för det man gjort och tar hand om konsekvenserna. Det är något gott, vuxet och fint. Trots att handlingen kanske var motsatt.

Hur gör man när man kämpar med det här och råkar ut för människor som inte känner behovet av att växa? Som inte kommit förbi sin omedelbara behovsbekräftelse och på ett egoistiskt sätt genomför bara sådant som känns bra i stunden, förklarar bort allt eget ansvar och lägger ut det dåliga inom sig på andra? Vi lever i en tid där allt handlar om personlig tillfredsställelse, där ansvar och konsekvens är sekundärt och andra människors drabbande är så långt bort att man inte orkar bry sig. Hur gör man när man blir drabbad av dessa människor? Jag har försökt att argumentera med detta, med människan som bara ser sin egen förträfflighet och när man kommer för nära sanningen så stängs man av, blockas och tas bort. Det är enklare än att se sitt eget ansvarslösa handlande. Man behövde något i stunden och tog chansen, blev andra drabbade? Det var inte mitt fel, jag bara tog det som serverades. Hade jag ansvar för de andra som blev drabbade? Nej, det är inte min sak, jag skulle aldrig göra någon illa med flit. Jag är en god person, jag vill bara gott. Att mina handlingar kan ses som onda, av andra, är deras problem, jag är god - således kan jag bara göra gott. Och eftersom jag bara kan göra gott så behöver jag inte rannsaka det som skulle kunna ses som ansvarslöst, då är det någon annan som har gjort mig fel och jag har rätt att göra ont mot den. Utan att behöva stå tillsvars. 

Det blir en omöjlig ekvation att diskutera med, och tar bara en massa kraft och energi. Det värsta är att om man tar ansvar, så gott man kan, så ser man också att man misslyckas ibland och man inser att man inte är en så mycket bättre människa egentligen än de som vägrar växa, man utför handlingar som gör lika ont på andra människor, trots att man försöker att göra rätt. 

Jag tror ändå att i slutändan så är att äga både goda och onda handlingar det enda riktiga, och den enda vägen mot att försonas med sig själv. Att stå kvar, i både lust och nöd. När man tvivlar på sig själv och helst vill fly. Fly att man inte är perfekt, fly att man visste bättre, fly att man borde vetat bättre.

…. Och så kom Mina, och möjligheten att inte växa för mig försvann, ansvaret är det tyngsta jag tagit på mig och det bästa som hänt mig. Med svindel i hjärtat och en hemsk känsla av att inte vara bra nog och inte vilja något annat. 

Det var det jag ville skicka till xxx, det var det här jag ville att hon skulle förstå. Att hennes handlingar har konsekvenser som hon aldrig behöver möta, så de blir icke existerande för henne. Och då betydelselösa. Men det betyder nåt för mig, jag vill inte att det ska påverka mig, jag vill att vårat förhållande ska vara fritt från det här. Att hon ska ge oss chansen, att se till vårt bästa, inte hennes.

Sen letade jag upp brevet, läste det, kom ihåg. Man kan bara påverka den som vill bli påverkad.

Jag skulle vilja skriva om min resa med kärleken, min resa med babyn, min resa med hästarna & livet med skottar.
Jag vill också skriva om när allt blir för mycket, när orättvisor träffar eller när man tycker att människor är orättvisa.
Så som vanligt blir det en salig blandning. Ingen ordning, hipp som happ.

Sen babyn kom har min värld på babyliv förändrats, det gör den väl för alla. Man har en tanke och så slås den omkull av allt som man inte tänkt.
För mig så är allt med baby mina förutseenden upphöjt till tio, men mest positivt.

Det jag aldrig hade kunnat ana, och fortfarande är förbluffad över så är det bemötandet på mig som mamma,
jag är en dålig mamma i så många sammanhang att jag baxnar.
Jag är en dålig mamma som vill jobba några förmiddagar i veckan.
Jag är en dålig mamma som rider.
Jag är en dålig mamma som väljer fel papper att torka näsan på babyn med.
Tja, i stort och smått så är det andra kvinnors rätt att kritisera mig i min roll som mamma, och allt antar jag grundar sig på att de själva ansåg att deras mammaskap var den rätta vägen?
Trodde att kvinnor stöttade kvinnor? att mammor stöttade mammor?

Andra kvinnor har rätt att säga sådana här saker till mig, rakt av. De har rätt att fråga hur jag tänkte när jag var en dålig mamma som ville jobba? För det måste väl vara för att vara elak mot min baby?
Jag vill inte ens behöva förklara för dessa kvinnor hur jag tänker, för de tänkande kvinnorna kommer av sig själv att tänka på de skäl som kan ligga bakom.
Babyn har en bra pappa hemma när mamman jobbar.
Babyn har en mormor som ställer upp så fort chansen ges.
Mamman är en bättre mamma om hon får vara en annan ett par fm i veckan.
Babyn och mamman hinner sakna varandra.
Ekonomin blir lite bättre och mamman behöver inte oroa sig för den, och är en gladare mamma.
Skälen är så många och självklart så tänkta och pratade för mamman och pappan, så när kvinnor antar att man gör ogenomtänkta elaka saker för att man till skillnad från dem helt enkelt är en sämre mamma, undrar i varje fall den här mamman om vad som fattas människors tankeförmåga? Alla har vi väl olika förutsättningar? personligheter? hemförhållanden? ekonomier? familjer? traditioner?

Ibland tänker jag att det åtmindstonde är bättre med dem som kritiserar rakt ut, man kan om man orkar och vill bemöta dem i varje fall.
De som bara tänker kommer att ha sin bild av mig som icke tillräcklig för min baby kvar, utan att jag kan göra något åt det.
Och ja, jag kan skita i det och ja, det kommer alltid finnas i alla sammanhang människor som ler och säger att 'vad bra' och tänker 'idiot'.
Men jag blir inte ifrågasatt på ett så förnedrande sätt i något annat sammanhang som i min mammaroll, rakt ut. Av andra kvinnor.
'Ska du torka näsan med det där pappret? Det andra där borta är mjukare?' Säger en sköterska vasst till mig när jag på barnmottagningen slåss med ålande, skrikande, snorande baby och skötväska och jackor och overaller. Jag som innan var glad att jag hittade nåt papper utan att tappa varken baby eller jacka och lyckades torka bort allt det värsta medan sköterska tittar på utan att ens fråga om jag behöver hjälp....
Så självklart tog jag det vassa pappret, fullt medveten om att uppepå ett skåp längre bort fanns mjukt, fint papper...