Flosklerna

Jag är inte värd att kämpas för.

Finns ett par teser kring det här påståendet kring mig. Ett tufft påstående.

- En floskel som vandrar runt på Fb och som är fint mitt i allt trams är att man ska vara den man är, med goda och onda sidor och vänta på den/de personer som älskar en för den man är. Inte slösa tid på dem som inte uppskattar en för just detta.
Ok. Har just jag mött fel personer hela mitt liv? Finns det ingen som uppskattar HELA mig? Jag vill träffa de personer som orkar med mig när allt är svart och jag är mitt sämsta jag.
Den här floskeln utgår ifrån att det är "den andra" som skall förändras, man ska hitta någon ny som kan ta en som man är?
Om man då misslyckats i relationer, kärlek, vänskap, familj, så ska man titta efter nya?

-Den enda du kan förändra är dig själv.
Jaha, jag tänker mycket på mig själv, jag vill förändras, växa, mogna. Jag har jobbat hårt i mitt liv för att bli en bättre människa, lyckats ibland, misslyckats ibland. Ofta misslyckas man väl just när allt är som jobbigast. Det är lätt att vara god och bra när allt är bra.
I relation till andra, det är just i relation till andra som ens personlighet kommer fram, ens dåliga/bra sidor syns. Det är lätt att vara bäst på allt med sig själv....
Men om den/de man har relation till bara upprepar gamla dåliga mönster, då är det svårt att inte dras med. En brytning kan vara den enda vägen, för att ge sig själv en chans att vara bättre, orka mer, inte dras ned i svart gammal sörja. Om båda vill försöka är tillfälliga dipp i sörjan, ändå bara tillfälliga.

I mitt liv har jag kämpat för relationer, kämpat hårt. Och min upplevelse har varit att mitt kämpande har varit en förutsättning för relationerna, i samma ögonblick som mitt ensamma kämpande har upphört av utmatttning så har relationerna upphört. Det är som om den andra måste se att jag kämpar(eller inte se?), och när det tar slut så vänder den personen bort och går. För att den aldrig behövt kämpa? För att jag inte är värd att kämpas för? Det spelar ingen roll om det är kärleksrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer, de bygger på att jag är aktiv och vill, vill förlåta, vill ändra mig, vill ha kvar relationen. Och min slutsats blir ju att något i mig, i min uppväxt, i mitt sätt att vara framkallar det här beteendet i annars 'normala' personer, som helt plötsligt slipper ta en massa hänsyn, slipper jobba med sig själva, slipper tänka på sitt eget beteende och bara kan peka fingret och säga, 'du, måste, du är, du ska'. Om jag säger, 'du då?' så framkallar det ett stort frågetecken, ilska, motstånd. Därför att jag inte sagt det på så länge, jag väntar för länge, jag säger 'jag vet det här om mig, de här bristerna har jag, jag vill ändra på det här'. Det är nog en arbetsskada förutom en uppväxtskada. Jag arbetar i psykiatrin, har gått samtalsutbildningar, utvecklingskurser mm. Där jag har lärt mig att titta på mig, att tala på ett sätt som ska vara icke hotfullt. Jag blir menlös istället. En geleklump av förändring.
Jag måste lära mig att stå upp för den jag är, mina gränser, den jag känner jag är, de sidor jag inte vill förhandla om. Stå fast för dem.

Det har jag blivit bättre på, och då blev jag ensam. Alla mina relationer byggde på att jag var i förändring, att jag ändrade mig, att jag lyssnade, att jag höll i hop. Jag hade skaffat mig dessa relationer själv, byggt dem på att jag inte ställde krav. Det är en brist hos mig. Och en brist hos de jag mötte.

Mitt barn har gjort att jag inte längre kan vara en människa utan gränssättning för andra att kliva över. Jag vill kanske inte skydda mig, men jag vill skydda henne.
Och jag vill ha relationer där jag blir respekterad, där mina gränser är respekterade och inte måste prövas genom att gå rätt över mina känslor. Där förlåt för att jag gjorde så är en grund att bygga på. Där de andra vet vad som är ok och inte ok och därför inte prövar, så att jag måste bryta för att stå upp för mig.

Där gammal skit ligger till grund, som är inpräntat att mitt värde är mindre än andras. Där det är så självklart att det är lika lätt att utgå från det som att andas. Där kränkning är vardag. Där mina behov är underordnade andras, bara för att det är så det har varit.

Och om jag behöver avsluta relationer för att komma dit, så kommer jag att göra det. Om och om igen. Tills det är självklart att inte göra mig illa, för att mina gränser är flyttbara, mina behov underordnade.
Det är tufft.
Och det kommer att kräva förändring hos mig. (där är jag igen)
Men det kommer kräva förändring hos andra den här gången också.