Men idag har vi ett samhälle som bygger på individen, individens rätt och individens möjligheter. Vi har inte längre så stor lust att tänka solidariskt, betala skatt för mångfald och allas möjligheter, vi vill ha det bästa för oss själva.
Så med det som utgångspunkt som 'normen', hur påverkar det vad vi tar med oss in i relationer? I parrelationer, relationer med våra barn och i relationer med vänner?
Om vi är vana med att höra hur vi har möjligheter, rättigheter som individ, vad gör det när vi ska mötas i relation till?
Förr tog vi med oss att vi var tvungna att ha gemenskap för att överleva, ensam klarade man sig inte - var man mer rädd om relationer då?
Idag kan man överleva ensam, det är nästan mer normalt än att leva i generationsboende som bara för ett par generationer sedan var det normala.
Så med individperspektivet och min lycka som individ främst, är det klart att det blir krockar i relationer, för varför ska vi låta relationer stå ivägen för vår lycka? Personer i relationer kan bytas ut, om det behövs för min lycka som individ.
Och i tråkiga tider i relation, när den andra behöver mer än den ger, ser vi lätt bara hur jobbigt det blir för oss själva, inte hur det skulle kunna ge näring till en växande relation framöver. Vi är vana vid att få, inte att behöva ge, utan att tänka på vad vi ska kräva tillbaks.
Det här skjuter oss kollektivt i fötterna, så vi kraschar som samhälle. För vår överlevnad hänger på att vi vill kollektivet väl, oss, våra barn, framtiden.
De har hittat 19 ättlingar till Ötzi, ismannen, i österrike eller schwiez tror jag det var. Kan ni tänka er? Det är det som bevisligen blir kvar av oss - våra ättlingar - vårt dna.
Vad vill vi lämna efter oss? Till våra barn, barnbarn, barnbarnbarnsbarn? Tre rika på en hög med pengar på en jord utarmad av giriga egoister?
Jag och många fler kämpar nog varje dag för att ta tvåsamheten, familjen vännerna på allvar, att se relationerna före mig själv, som det viktiga. Inte tänka på hur jag förlorar, utan hur jag vinner i relation till.
