I am fucking going crazy with all idiots.

Ja.
Jag blir knäpp.
På alla som tror att de inte märks när de ljuger, hittar på och tramsar.
Sen blir jag helknäpp på de som lever i nån alternativ verklighet och gör som de vill.
I och för sig borde jag tycka att de är ok, för en alternativ verklighet känns som ett lockande alternativ. Just.
Men sluta ljuga mig full i skit.
Jag märker.

Och så säger jag att jag inte tycker om andra som bloggar och bara sin verklighet och sin synvinkel. Men fan just idag.
Idag ville jag skriva om hur det känns att vara mig en dålig dag, när andra människors lögner står mig upp i halsen. När jag inte kommer undan genom att hålla mig undan, utan det ska vara min verklighet att anpassa mig efter andra människors lögn. Ren och skär jävla lögn.

En grankoja långt upp i Norrland. Utan en människa. *djup suck*

Människor, dom kan dom?

Vi är gjorda för att leva i grupper med andra människor, i relationer.
Men idag har vi ett samhälle som bygger på individen, individens rätt och individens möjligheter. Vi har inte längre så stor lust att tänka solidariskt, betala skatt för mångfald och allas möjligheter, vi vill ha det bästa för oss själva.

Så med det som utgångspunkt som 'normen', hur påverkar det vad vi tar med oss in i relationer? I parrelationer, relationer med våra barn och i relationer med vänner?
Om vi är vana med att höra hur vi har möjligheter, rättigheter som individ, vad gör det när vi ska mötas i relation till?

Förr tog vi med oss att vi var tvungna att ha gemenskap för att överleva, ensam klarade man sig inte - var man mer rädd om relationer då?
Idag kan man överleva ensam, det är nästan mer normalt än att leva i generationsboende som bara för ett par generationer sedan var det normala.

Så med individperspektivet och min lycka som individ främst, är det klart att det blir krockar i relationer, för varför ska vi låta relationer stå ivägen för vår lycka? Personer i relationer kan bytas ut, om det behövs för min lycka som individ.
Och i tråkiga tider i relation, när den andra behöver mer än den ger, ser vi lätt bara hur jobbigt det blir för oss själva, inte hur det skulle kunna ge näring till en växande relation framöver. Vi är vana vid att få, inte att behöva ge, utan att tänka på vad vi ska kräva tillbaks.

Det här skjuter oss kollektivt i fötterna, så vi kraschar som samhälle. För vår överlevnad hänger på att vi vill kollektivet väl, oss, våra barn, framtiden.
De har hittat 19 ättlingar till Ötzi, ismannen, i österrike eller schwiez tror jag det var. Kan ni tänka er? Det är det som bevisligen blir kvar av oss - våra ättlingar - vårt dna.
Vad vill vi lämna efter oss? Till våra barn, barnbarn, barnbarnbarnsbarn? Tre rika på en hög med pengar på en jord utarmad av giriga egoister?

Jag och många fler kämpar nog varje dag för att ta tvåsamheten, familjen vännerna på allvar, att se relationerna före mig själv, som det viktiga. Inte tänka på hur jag förlorar, utan hur jag vinner i relation till.

Frustrationer

Hur gör man för att orka inte såra de man lever i nära relationer med? De närmaste är alltid de som får ta 'utloppen' för vad man råkar ut för i livet. Så hur gör man för att orka inte ta ut sina frustrationer på dem man ju älskar och har valt att leva med?

Om man jobbat för mycket, fått för många arbetsuppgifter, skäll, glömt, misslyckats.
Hur kommer man hem och inser glädjen av att ens familj väntar och allt man har, istället för att se dammråttorna, leriga hundspår, odiskad disk, gnällig bebis?

Erkänner villigt att jag behöver tips. Jag är usel på det här, sorgbloggar till trots. Och jag är ännu uslare på att ta emot frustration från nära, som jag känner inte hör hemma hos mig. Blir gärna sur, sårad och temperamentsfull. Fast jag borde vara överseende, älskande och lugn.

Varför är det så svårt att prata om det? Att jag faktiskt inte är arg på dig. Att jag faktiskt är i obalans och ger dig en massa skit, för att det är lättare än att ta ut mina frustrationer, där de kommer ifrån.

Det här ger mig huvudbry och nattliga vakenheter. Och så är onda cirkeln igång. Jag fixar inte sömnbrist...

Bisarr relation med döden?

Senaste två åren har jag haft en förkärlek till att läsa böcker/bloggar/artiklar om döden/sjukdom/livet.
Som om jag ständigt måste påminnas om hur förgängligt livet är, hur fantastiskt det är att leva, älska, finnas.
Jag finner inget nöje i att läsa, blir helt förstörd av sorg, och lever mig in i det sorgesamma, lever mig in i, så att jag får ont.
Samtidigt får det mig att uppskatta det jag har på ett sätt som jag finner omöjligt att inte uppskatta.
En del skulle väl kalla det att gotta sig i sorg, men jag är facinerad av hur människor tvingas förändra när de möter sjukdom & död, hur de uppskattar de enda egentliga värdena i livet på ett sätt vi alla borde. Hur de möter sitt öde, med mod och sorg.

Jag älskar min familj, mitt liv.
Jag vill uppskatta det varje dag.
Vill inte hänga upp mitt liv på materiella saker, och ytligt trams.
Men man finner sig där, påverkad av reklam, bilden av vad vi människor ska vilja ha mm.
Det här är min motvikt, tror jag. Kan inte förklara på annat sätt.
För att uppskatta det jag har behöver jag påminnas om vad livet är. Livet är förgängligt och kort.

'Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta'
Det ligger något i det.

För ett år sen, cirkus, var jag närmare döden än någonsin förut. Något gick fel vid kejsarsnittet (lång historia om hur sjukvården idag fungerar) och jag förlorade mer än tre och en halv liter blod. När jag vaknade kände jag själv att något var fruktansvärt fel, och visste inte hur jag skulle orka mig igenom den oerhörda kyla och trötthet jag förvirrat befann mig i. Ett par dygn senare med nytt barn, nytt blod var och varannan timme, infann sig vetskapen om hur nära det varit. Det hade kunnat varit slut där och då, jag hade aldrig fått möta det lilla under som föddes den dagen. Sambon hade kunnat stå själv med allt.

Det har också medfört tankar om hur andra gör, hur de handskas med livet, hur de handskas med döden. Hur de lever med upptäckten om hur skört livet är?

I vardagen så halkar man in i de vanliga tråkiga bråken om städ, tvätt och för lite tid. Så vill jag inte ha det. Jag vill orka älska, vara glad, krama och bortse från stök. Men så finner man sig där, arg, frustrerad, galen av ilska för att huset är stökigt, hundarna leriga och pryttlar överallt.
Jag behöver liksom en motvikt, så jag läser tankarna hos dem som ska lämna vardagen. Hur de skulle älska att få vara kvar och ha ett stökigt hus att leva i. Och så tänker jag hur fruktansvärt korttänkt jag är. Jag har allt jag egentligen behöver och vill ha. En familj. Det börjar och slutar med det. Jag vill ha en familj, vill ha någon att älska livet ut.

Emmylou Harris

I remember holdin' on to you
All them long and lonely nights I put you through
Somewhere in there I'm sure I made you cry
But I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I may never go in my life again
Was I just off somewhere or just too high
But I can't remember if we said goodbye

I only miss you every now and then
Like the soft breeze blowin up from the Caribbean
Most Novembers I break down and cry
'Cause I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I will never go in my life again
Was I just off somewhere or maybe just too high
But I can't remember if we said goodbye
No I can't remember if we said goodbye, goodbye, goodbye

Strävsamhetens olidliga lättja.

Vad är det som gör att vissa par firar 40/50/60 åriga bröllopsdagar och andra inte orkar mer en ett par år, innan man byter till nästa partner och börjar om, med hopp om bättre tur?

Och är man lyckligare bara för att man är i hop länge, eller är det inget att sträva efter?
Jag tror att man måste göra det som passar en, är man en person som gillar att vara "kär" och gillar förälskelsen, kan leva med nya familjekonstelationer och inte har allt för dåligt samvete för det som varit ,  så är den versionen helt ok.
Är det här ett fenomen som förstärks av vårt samhälle? Av det bekräftelsebehov som ökat lavinartat i o m te x facebook och andra snabbåterförande bekräftelseforum? Eller är det något som funnits hela tiden och bara blivit mer synligt när 'gilla' knappen är så direktåterkopplande för ens bekräftelsebehov?
Hur som helst kanske det är så att de strävsamma gamla paren som varit ett par hela livet är dömda att dö ut? För idag när vi ska förverkliga oss själva och vet vad vi har rätt till, så är det ju så mycket svårare att behålla en relation i nöd likväl som lust. För det är väl roligare att ha 'lust' hela tiden? Att vara i förälskelsefasen och få all bekräftelse i världen på hur underbar du är? En människa som ser i rosenrött och inte talar om de tråkiga verkliga problem som du besitter.
Eller är det värt att kämpa förbi både lust och nöd, och känna känslan av att personen som står vid din sida vet om allt ont och gott om dig och dagligen väljer att stanna och fortsätta tillsammans?

Många femörespsykologer likväl som digniteter på området säger att 'man utvecklas mest i relation till', dvs man mognar, utvecklas som människa i förhållanden, kärleks, vänskap mm.
Så egentligen borde man ju utvecklas genom att stanna kvar och kämpa sig igenom alla de tråkiga vardagsslitiga, osminkade dagarna? Eller utvecklas man lika mycket om man byter och hittar en ny människa att relatera till? Utvecklas man kanske mer av att byta partner och få nya infallsvinklar att relatera till?
Jag vet inte.
Jag vet inte hur man tar sig igenom de värsta vardagsfällorna, när partnern är tjatig, grå och jobbig och det finns människor i andra sammanhang som i sin yta, då man inte delar trista vardagar, verkar så snygga, intelligenta och humoristiska.
Jag antar att det handlar om att aktivt välja. Välja att vara kvar i tanken hos den man älskar och har lovat saker till. Aktivt tänka på hur man beter sig i förhållande till de andra.
För jag tror att det är svårt att vara uppriktig och titta sin partner i ögonen om man samtidigt vet att man ger sig in i förälskelser (hur oskyldiga de än är) för att fly sin trista vardag, sig själv och sina fel och brister som kommer att stirra dig tillbaks i ögonen ändå, tillslut.

Man borde lägga den tiden på att förälskat titta sin partner i ögonen, jobba hårt för att få tillbaks gnistan eller helt enkelt avsluta förhållandet och ge sig in i förälskelsens härliga nyfas. Igen.

Att ha båda är omöjligt.
Det ena tar bort möjligheten för det andra. Ger det ingen chans. Det nya kan inte få en chans om det gamla ska sitta som ett dåligt samvete.
Det gamla är chanslöst i jämförelse med det nya.
Att ha kakan och äta den är omöjligt. Det svåraste vi har att förstå i dagens samhälle och det vi verkar sträva som hårdast efter. Genvägar, omvägar, farleder. Vad som helst för att kunna ha både och.
Jag vill vara den ena delen av ett strävsamt gammalt par, men det krävs två som vill. Två som kämpar. Och jag har själv varit den som gett upp.

Flosklerna

Jag är inte värd att kämpas för.

Finns ett par teser kring det här påståendet kring mig. Ett tufft påstående.

- En floskel som vandrar runt på Fb och som är fint mitt i allt trams är att man ska vara den man är, med goda och onda sidor och vänta på den/de personer som älskar en för den man är. Inte slösa tid på dem som inte uppskattar en för just detta.
Ok. Har just jag mött fel personer hela mitt liv? Finns det ingen som uppskattar HELA mig? Jag vill träffa de personer som orkar med mig när allt är svart och jag är mitt sämsta jag.
Den här floskeln utgår ifrån att det är "den andra" som skall förändras, man ska hitta någon ny som kan ta en som man är?
Om man då misslyckats i relationer, kärlek, vänskap, familj, så ska man titta efter nya?

-Den enda du kan förändra är dig själv.
Jaha, jag tänker mycket på mig själv, jag vill förändras, växa, mogna. Jag har jobbat hårt i mitt liv för att bli en bättre människa, lyckats ibland, misslyckats ibland. Ofta misslyckas man väl just när allt är som jobbigast. Det är lätt att vara god och bra när allt är bra.
I relation till andra, det är just i relation till andra som ens personlighet kommer fram, ens dåliga/bra sidor syns. Det är lätt att vara bäst på allt med sig själv....
Men om den/de man har relation till bara upprepar gamla dåliga mönster, då är det svårt att inte dras med. En brytning kan vara den enda vägen, för att ge sig själv en chans att vara bättre, orka mer, inte dras ned i svart gammal sörja. Om båda vill försöka är tillfälliga dipp i sörjan, ändå bara tillfälliga.

I mitt liv har jag kämpat för relationer, kämpat hårt. Och min upplevelse har varit att mitt kämpande har varit en förutsättning för relationerna, i samma ögonblick som mitt ensamma kämpande har upphört av utmatttning så har relationerna upphört. Det är som om den andra måste se att jag kämpar(eller inte se?), och när det tar slut så vänder den personen bort och går. För att den aldrig behövt kämpa? För att jag inte är värd att kämpas för? Det spelar ingen roll om det är kärleksrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer, de bygger på att jag är aktiv och vill, vill förlåta, vill ändra mig, vill ha kvar relationen. Och min slutsats blir ju att något i mig, i min uppväxt, i mitt sätt att vara framkallar det här beteendet i annars 'normala' personer, som helt plötsligt slipper ta en massa hänsyn, slipper jobba med sig själva, slipper tänka på sitt eget beteende och bara kan peka fingret och säga, 'du, måste, du är, du ska'. Om jag säger, 'du då?' så framkallar det ett stort frågetecken, ilska, motstånd. Därför att jag inte sagt det på så länge, jag väntar för länge, jag säger 'jag vet det här om mig, de här bristerna har jag, jag vill ändra på det här'. Det är nog en arbetsskada förutom en uppväxtskada. Jag arbetar i psykiatrin, har gått samtalsutbildningar, utvecklingskurser mm. Där jag har lärt mig att titta på mig, att tala på ett sätt som ska vara icke hotfullt. Jag blir menlös istället. En geleklump av förändring.
Jag måste lära mig att stå upp för den jag är, mina gränser, den jag känner jag är, de sidor jag inte vill förhandla om. Stå fast för dem.

Det har jag blivit bättre på, och då blev jag ensam. Alla mina relationer byggde på att jag var i förändring, att jag ändrade mig, att jag lyssnade, att jag höll i hop. Jag hade skaffat mig dessa relationer själv, byggt dem på att jag inte ställde krav. Det är en brist hos mig. Och en brist hos de jag mötte.

Mitt barn har gjort att jag inte längre kan vara en människa utan gränssättning för andra att kliva över. Jag vill kanske inte skydda mig, men jag vill skydda henne.
Och jag vill ha relationer där jag blir respekterad, där mina gränser är respekterade och inte måste prövas genom att gå rätt över mina känslor. Där förlåt för att jag gjorde så är en grund att bygga på. Där de andra vet vad som är ok och inte ok och därför inte prövar, så att jag måste bryta för att stå upp för mig.

Där gammal skit ligger till grund, som är inpräntat att mitt värde är mindre än andras. Där det är så självklart att det är lika lätt att utgå från det som att andas. Där kränkning är vardag. Där mina behov är underordnade andras, bara för att det är så det har varit.

Och om jag behöver avsluta relationer för att komma dit, så kommer jag att göra det. Om och om igen. Tills det är självklart att inte göra mig illa, för att mina gränser är flyttbara, mina behov underordnade.
Det är tufft.
Och det kommer att kräva förändring hos mig. (där är jag igen)
Men det kommer kräva förändring hos andra den här gången också.