Bisarr relation med döden?

Senaste två åren har jag haft en förkärlek till att läsa böcker/bloggar/artiklar om döden/sjukdom/livet.
Som om jag ständigt måste påminnas om hur förgängligt livet är, hur fantastiskt det är att leva, älska, finnas.
Jag finner inget nöje i att läsa, blir helt förstörd av sorg, och lever mig in i det sorgesamma, lever mig in i, så att jag får ont.
Samtidigt får det mig att uppskatta det jag har på ett sätt som jag finner omöjligt att inte uppskatta.
En del skulle väl kalla det att gotta sig i sorg, men jag är facinerad av hur människor tvingas förändra när de möter sjukdom & död, hur de uppskattar de enda egentliga värdena i livet på ett sätt vi alla borde. Hur de möter sitt öde, med mod och sorg.

Jag älskar min familj, mitt liv.
Jag vill uppskatta det varje dag.
Vill inte hänga upp mitt liv på materiella saker, och ytligt trams.
Men man finner sig där, påverkad av reklam, bilden av vad vi människor ska vilja ha mm.
Det här är min motvikt, tror jag. Kan inte förklara på annat sätt.
För att uppskatta det jag har behöver jag påminnas om vad livet är. Livet är förgängligt och kort.

'Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta'
Det ligger något i det.

För ett år sen, cirkus, var jag närmare döden än någonsin förut. Något gick fel vid kejsarsnittet (lång historia om hur sjukvården idag fungerar) och jag förlorade mer än tre och en halv liter blod. När jag vaknade kände jag själv att något var fruktansvärt fel, och visste inte hur jag skulle orka mig igenom den oerhörda kyla och trötthet jag förvirrat befann mig i. Ett par dygn senare med nytt barn, nytt blod var och varannan timme, infann sig vetskapen om hur nära det varit. Det hade kunnat varit slut där och då, jag hade aldrig fått möta det lilla under som föddes den dagen. Sambon hade kunnat stå själv med allt.

Det har också medfört tankar om hur andra gör, hur de handskas med livet, hur de handskas med döden. Hur de lever med upptäckten om hur skört livet är?

I vardagen så halkar man in i de vanliga tråkiga bråken om städ, tvätt och för lite tid. Så vill jag inte ha det. Jag vill orka älska, vara glad, krama och bortse från stök. Men så finner man sig där, arg, frustrerad, galen av ilska för att huset är stökigt, hundarna leriga och pryttlar överallt.
Jag behöver liksom en motvikt, så jag läser tankarna hos dem som ska lämna vardagen. Hur de skulle älska att få vara kvar och ha ett stökigt hus att leva i. Och så tänker jag hur fruktansvärt korttänkt jag är. Jag har allt jag egentligen behöver och vill ha. En familj. Det börjar och slutar med det. Jag vill ha en familj, vill ha någon att älska livet ut.