Frustrationer

Hur gör man för att orka inte såra de man lever i nära relationer med? De närmaste är alltid de som får ta 'utloppen' för vad man råkar ut för i livet. Så hur gör man för att orka inte ta ut sina frustrationer på dem man ju älskar och har valt att leva med?

Om man jobbat för mycket, fått för många arbetsuppgifter, skäll, glömt, misslyckats.
Hur kommer man hem och inser glädjen av att ens familj väntar och allt man har, istället för att se dammråttorna, leriga hundspår, odiskad disk, gnällig bebis?

Erkänner villigt att jag behöver tips. Jag är usel på det här, sorgbloggar till trots. Och jag är ännu uslare på att ta emot frustration från nära, som jag känner inte hör hemma hos mig. Blir gärna sur, sårad och temperamentsfull. Fast jag borde vara överseende, älskande och lugn.

Varför är det så svårt att prata om det? Att jag faktiskt inte är arg på dig. Att jag faktiskt är i obalans och ger dig en massa skit, för att det är lättare än att ta ut mina frustrationer, där de kommer ifrån.

Det här ger mig huvudbry och nattliga vakenheter. Och så är onda cirkeln igång. Jag fixar inte sömnbrist...