Vad är det som gör att vissa par firar 40/50/60 åriga bröllopsdagar och andra inte orkar mer en ett par år, innan man byter till nästa partner och börjar om, med hopp om bättre tur?
Och är man lyckligare bara för att man är i hop länge, eller är det inget att sträva efter?
Jag tror att man måste göra det som passar en, är man en person som gillar att vara "kär" och gillar förälskelsen, kan leva med nya familjekonstelationer och inte har allt för dåligt samvete för det som varit , så är den versionen helt ok.
Är det här ett fenomen som förstärks av vårt samhälle? Av det bekräftelsebehov som ökat lavinartat i o m te x facebook och andra snabbåterförande bekräftelseforum? Eller är det något som funnits hela tiden och bara blivit mer synligt när 'gilla' knappen är så direktåterkopplande för ens bekräftelsebehov?
Hur som helst kanske det är så att de strävsamma gamla paren som varit ett par hela livet är dömda att dö ut? För idag när vi ska förverkliga oss själva och vet vad vi har rätt till, så är det ju så mycket svårare att behålla en relation i nöd likväl som lust. För det är väl roligare att ha 'lust' hela tiden? Att vara i förälskelsefasen och få all bekräftelse i världen på hur underbar du är? En människa som ser i rosenrött och inte talar om de tråkiga verkliga problem som du besitter.
Eller är det värt att kämpa förbi både lust och nöd, och känna känslan av att personen som står vid din sida vet om allt ont och gott om dig och dagligen väljer att stanna och fortsätta tillsammans?
Många femörespsykologer likväl som digniteter på området säger att 'man utvecklas mest i relation till', dvs man mognar, utvecklas som människa i förhållanden, kärleks, vänskap mm.
Så egentligen borde man ju utvecklas genom att stanna kvar och kämpa sig igenom alla de tråkiga vardagsslitiga, osminkade dagarna? Eller utvecklas man lika mycket om man byter och hittar en ny människa att relatera till? Utvecklas man kanske mer av att byta partner och få nya infallsvinklar att relatera till?
Jag vet inte.
Jag vet inte hur man tar sig igenom de värsta vardagsfällorna, när partnern är tjatig, grå och jobbig och det finns människor i andra sammanhang som i sin yta, då man inte delar trista vardagar, verkar så snygga, intelligenta och humoristiska.
Jag antar att det handlar om att aktivt välja. Välja att vara kvar i tanken hos den man älskar och har lovat saker till. Aktivt tänka på hur man beter sig i förhållande till de andra.
För jag tror att det är svårt att vara uppriktig och titta sin partner i ögonen om man samtidigt vet att man ger sig in i förälskelser (hur oskyldiga de än är) för att fly sin trista vardag, sig själv och sina fel och brister som kommer att stirra dig tillbaks i ögonen ändå, tillslut.
Man borde lägga den tiden på att förälskat titta sin partner i ögonen, jobba hårt för att få tillbaks gnistan eller helt enkelt avsluta förhållandet och ge sig in i förälskelsens härliga nyfas. Igen.
Att ha båda är omöjligt.
Det ena tar bort möjligheten för det andra. Ger det ingen chans. Det nya kan inte få en chans om det gamla ska sitta som ett dåligt samvete.
Det gamla är chanslöst i jämförelse med det nya.
Att ha kakan och äta den är omöjligt. Det svåraste vi har att förstå i dagens samhälle och det vi verkar sträva som hårdast efter. Genvägar, omvägar, farleder. Vad som helst för att kunna ha både och.
Jag vill vara den ena delen av ett strävsamt gammalt par, men det krävs två som vill. Två som kämpar. Och jag har själv varit den som gett upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar