Flosklerna

Jag är inte värd att kämpas för.

Finns ett par teser kring det här påståendet kring mig. Ett tufft påstående.

- En floskel som vandrar runt på Fb och som är fint mitt i allt trams är att man ska vara den man är, med goda och onda sidor och vänta på den/de personer som älskar en för den man är. Inte slösa tid på dem som inte uppskattar en för just detta.
Ok. Har just jag mött fel personer hela mitt liv? Finns det ingen som uppskattar HELA mig? Jag vill träffa de personer som orkar med mig när allt är svart och jag är mitt sämsta jag.
Den här floskeln utgår ifrån att det är "den andra" som skall förändras, man ska hitta någon ny som kan ta en som man är?
Om man då misslyckats i relationer, kärlek, vänskap, familj, så ska man titta efter nya?

-Den enda du kan förändra är dig själv.
Jaha, jag tänker mycket på mig själv, jag vill förändras, växa, mogna. Jag har jobbat hårt i mitt liv för att bli en bättre människa, lyckats ibland, misslyckats ibland. Ofta misslyckas man väl just när allt är som jobbigast. Det är lätt att vara god och bra när allt är bra.
I relation till andra, det är just i relation till andra som ens personlighet kommer fram, ens dåliga/bra sidor syns. Det är lätt att vara bäst på allt med sig själv....
Men om den/de man har relation till bara upprepar gamla dåliga mönster, då är det svårt att inte dras med. En brytning kan vara den enda vägen, för att ge sig själv en chans att vara bättre, orka mer, inte dras ned i svart gammal sörja. Om båda vill försöka är tillfälliga dipp i sörjan, ändå bara tillfälliga.

I mitt liv har jag kämpat för relationer, kämpat hårt. Och min upplevelse har varit att mitt kämpande har varit en förutsättning för relationerna, i samma ögonblick som mitt ensamma kämpande har upphört av utmatttning så har relationerna upphört. Det är som om den andra måste se att jag kämpar(eller inte se?), och när det tar slut så vänder den personen bort och går. För att den aldrig behövt kämpa? För att jag inte är värd att kämpas för? Det spelar ingen roll om det är kärleksrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer, de bygger på att jag är aktiv och vill, vill förlåta, vill ändra mig, vill ha kvar relationen. Och min slutsats blir ju att något i mig, i min uppväxt, i mitt sätt att vara framkallar det här beteendet i annars 'normala' personer, som helt plötsligt slipper ta en massa hänsyn, slipper jobba med sig själva, slipper tänka på sitt eget beteende och bara kan peka fingret och säga, 'du, måste, du är, du ska'. Om jag säger, 'du då?' så framkallar det ett stort frågetecken, ilska, motstånd. Därför att jag inte sagt det på så länge, jag väntar för länge, jag säger 'jag vet det här om mig, de här bristerna har jag, jag vill ändra på det här'. Det är nog en arbetsskada förutom en uppväxtskada. Jag arbetar i psykiatrin, har gått samtalsutbildningar, utvecklingskurser mm. Där jag har lärt mig att titta på mig, att tala på ett sätt som ska vara icke hotfullt. Jag blir menlös istället. En geleklump av förändring.
Jag måste lära mig att stå upp för den jag är, mina gränser, den jag känner jag är, de sidor jag inte vill förhandla om. Stå fast för dem.

Det har jag blivit bättre på, och då blev jag ensam. Alla mina relationer byggde på att jag var i förändring, att jag ändrade mig, att jag lyssnade, att jag höll i hop. Jag hade skaffat mig dessa relationer själv, byggt dem på att jag inte ställde krav. Det är en brist hos mig. Och en brist hos de jag mötte.

Mitt barn har gjort att jag inte längre kan vara en människa utan gränssättning för andra att kliva över. Jag vill kanske inte skydda mig, men jag vill skydda henne.
Och jag vill ha relationer där jag blir respekterad, där mina gränser är respekterade och inte måste prövas genom att gå rätt över mina känslor. Där förlåt för att jag gjorde så är en grund att bygga på. Där de andra vet vad som är ok och inte ok och därför inte prövar, så att jag måste bryta för att stå upp för mig.

Där gammal skit ligger till grund, som är inpräntat att mitt värde är mindre än andras. Där det är så självklart att det är lika lätt att utgå från det som att andas. Där kränkning är vardag. Där mina behov är underordnade andras, bara för att det är så det har varit.

Och om jag behöver avsluta relationer för att komma dit, så kommer jag att göra det. Om och om igen. Tills det är självklart att inte göra mig illa, för att mina gränser är flyttbara, mina behov underordnade.
Det är tufft.
Och det kommer att kräva förändring hos mig. (där är jag igen)
Men det kommer kräva förändring hos andra den här gången också.

Skillnaden mellan att göra & tänka att man gör. Och självföraktet som kommer på posten när man resignerar.

Jag är 40 år. Jag vet bättre. Jag vet att den oerhört triumfatoriska, uppsluppna känslan av seger som kommer av att man lever ut sina känslor i stunden ofta efter ett par dagar, en vecka, en månad senare är fadd, besk och beroende på exakt vad man levde ut, ilska, åtrå, hunger är ångerfylld och motsatt till det rus man kände tidigare.

Ändå, ändå så rusar blodet i mina ådror, ändå så pulserar den vettvilliga hämnden som hammarslag i huvudet på mig när jag tänker på hur jag vill förgöra den människa som i sitt ofattbara oförstånd förgör så mycket i sin väg.
Den vuxna i mig vet att det inte gör mig bättre än den andra, att det är att sänka mig till samma nivå.
Den vettvilliga i mig, sjuder, njuter, och lyssnar till den ljuva rytmiska musiken som trummar i öronen när hornen växer ut och vreden över konsekvenserna som jag står med, som en annan människa åsamkat mig, dundrar och vill ha utlopp.
Hämnd! Ilska! Ge tillbaks!

Skriv nåt, ring, sök upp. Jag vill ge min version, hålla i ansiktet när jag tvingar den andra att lyssna, se, ta in hur ont det gör. Att bli tilltufsad av någon som inte ens har vett att bry sig om konsekvenserna för de andra. Som står där och har rättigheter, behov som ska tillfredsställas, ett liv som ska fyllas på bekostnad av andra.

Sen när ilskan lagt sig, när sorgen över att man blivit utsatt är lika stor som sorgen över sin maktlöshet, sin feghet, sin oförmåga till handling, gör att man resignerar lite i sig själv. Man ser sig själv förminskas, sitt värde falla ännu en bit.
Där står man, lite mer nerslipad av sandpappret som är livet, lite suddigare i kanterna.
Man kan hålla huvudet högt för att man är "större än de andra", men är man det? Vad händer när man ser ner på sig själv? När man låter andra behandla en illa, när man söker upp de människor som gjort en illa så att de kan göra det igen. och igen.

Då kommer försoningen, man måste försonas med sig själv. Man är inte mer än människa, man gör mänskliga val, man gör så gott man kan. Man älskar, lever, lär.
Så man måste ge sig själv en kram, titta med älskande ögon på sig själv och veta i sitt hjärta att det blir bättre, man gör bättre val, man lär sig av sina misstag och man lär sig av sina val, goda och dåliga.

Det är svårt när man är mitt i, och det är svårt fast man gjort resan förut och vet att det mattas av. Men det går, man får ta det dag för dag. En dag kan man se på trasslet, röran och tänka "Det gör inte lika ont längre". "Jag är inte lika arg längre".

Det är en bra dag.

Så länge. Se solen, glädjen, det positiva och bestäm dig för att ge allt en chans, att ge livet en chans att vara roligt.

Till den som

utveckling, leder till fångenskap, är det så och är det dåligt? 

Att utveckla sin personlighet och växa, bli vuxen innebär en massa ansvar, du börjar ta ansvar, du VILL ta ansvar. Som ung ville jag i varje fall bara ha ansvar för mig, jag kunde med lätthet skylla mina brister och tillkortakommanden på andra, på händelser, på allt det som låg utanför min kontroll. 

Vägen framåt, att växa, mogna, komma till insikt har betytt att jag börjat se att mina brister, mina fel ligger i mig, i mina val. Det är hårt ibland, att göra fel och inte kunna skylla det på någonting annat än de val jag gjort, den person jag blivit. 

Såklart att det finns bagatellartade saker i sammanhanget, jag var uppe för länge på kvällen - försov mig och därför kom jag försent till jobbet - mitt eget fel och inget som kommer att minnas i slutändan. Det jag pratar om är de gånger man gjort fel - man visste det var fel- men man gjorde det ändå. Man får stå där med ansvaret för sina handlingar, hur tufft det än är. Det är ändå det som är vattendelaren mellan de som vuxit upp och de som vägrat. Att man står där och tar ansvar, finns kvar - som en något svartare person, trots att det egentligen är en schism. Man är ju en ansvarstagande, sanningsenlig person, som vågar stå för det man gjort och tar hand om konsekvenserna. Det är något gott, vuxet och fint. Trots att handlingen kanske var motsatt.

Hur gör man när man kämpar med det här och råkar ut för människor som inte känner behovet av att växa? Som inte kommit förbi sin omedelbara behovsbekräftelse och på ett egoistiskt sätt genomför bara sådant som känns bra i stunden, förklarar bort allt eget ansvar och lägger ut det dåliga inom sig på andra? Vi lever i en tid där allt handlar om personlig tillfredsställelse, där ansvar och konsekvens är sekundärt och andra människors drabbande är så långt bort att man inte orkar bry sig. Hur gör man när man blir drabbad av dessa människor? Jag har försökt att argumentera med detta, med människan som bara ser sin egen förträfflighet och när man kommer för nära sanningen så stängs man av, blockas och tas bort. Det är enklare än att se sitt eget ansvarslösa handlande. Man behövde något i stunden och tog chansen, blev andra drabbade? Det var inte mitt fel, jag bara tog det som serverades. Hade jag ansvar för de andra som blev drabbade? Nej, det är inte min sak, jag skulle aldrig göra någon illa med flit. Jag är en god person, jag vill bara gott. Att mina handlingar kan ses som onda, av andra, är deras problem, jag är god - således kan jag bara göra gott. Och eftersom jag bara kan göra gott så behöver jag inte rannsaka det som skulle kunna ses som ansvarslöst, då är det någon annan som har gjort mig fel och jag har rätt att göra ont mot den. Utan att behöva stå tillsvars. 

Det blir en omöjlig ekvation att diskutera med, och tar bara en massa kraft och energi. Det värsta är att om man tar ansvar, så gott man kan, så ser man också att man misslyckas ibland och man inser att man inte är en så mycket bättre människa egentligen än de som vägrar växa, man utför handlingar som gör lika ont på andra människor, trots att man försöker att göra rätt. 

Jag tror ändå att i slutändan så är att äga både goda och onda handlingar det enda riktiga, och den enda vägen mot att försonas med sig själv. Att stå kvar, i både lust och nöd. När man tvivlar på sig själv och helst vill fly. Fly att man inte är perfekt, fly att man visste bättre, fly att man borde vetat bättre.

…. Och så kom Mina, och möjligheten att inte växa för mig försvann, ansvaret är det tyngsta jag tagit på mig och det bästa som hänt mig. Med svindel i hjärtat och en hemsk känsla av att inte vara bra nog och inte vilja något annat. 

Det var det jag ville skicka till xxx, det var det här jag ville att hon skulle förstå. Att hennes handlingar har konsekvenser som hon aldrig behöver möta, så de blir icke existerande för henne. Och då betydelselösa. Men det betyder nåt för mig, jag vill inte att det ska påverka mig, jag vill att vårat förhållande ska vara fritt från det här. Att hon ska ge oss chansen, att se till vårt bästa, inte hennes.

Sen letade jag upp brevet, läste det, kom ihåg. Man kan bara påverka den som vill bli påverkad.