Jag är 40 år. Jag vet bättre. Jag vet att den oerhört triumfatoriska, uppsluppna känslan av seger som kommer av att man lever ut sina känslor i stunden ofta efter ett par dagar, en vecka, en månad senare är fadd, besk och beroende på exakt vad man levde ut, ilska, åtrå, hunger är ångerfylld och motsatt till det rus man kände tidigare.
Ändå, ändå så rusar blodet i mina ådror, ändå så pulserar den vettvilliga hämnden som hammarslag i huvudet på mig när jag tänker på hur jag vill förgöra den människa som i sitt ofattbara oförstånd förgör så mycket i sin väg.
Den vuxna i mig vet att det inte gör mig bättre än den andra, att det är att sänka mig till samma nivå.
Den vettvilliga i mig, sjuder, njuter, och lyssnar till den ljuva rytmiska musiken som trummar i öronen när hornen växer ut och vreden över konsekvenserna som jag står med, som en annan människa åsamkat mig, dundrar och vill ha utlopp.
Hämnd! Ilska! Ge tillbaks!
Skriv nåt, ring, sök upp. Jag vill ge min version, hålla i ansiktet när jag tvingar den andra att lyssna, se, ta in hur ont det gör. Att bli tilltufsad av någon som inte ens har vett att bry sig om konsekvenserna för de andra. Som står där och har rättigheter, behov som ska tillfredsställas, ett liv som ska fyllas på bekostnad av andra.
Sen när ilskan lagt sig, när sorgen över att man blivit utsatt är lika stor som sorgen över sin maktlöshet, sin feghet, sin oförmåga till handling, gör att man resignerar lite i sig själv. Man ser sig själv förminskas, sitt värde falla ännu en bit.
Där står man, lite mer nerslipad av sandpappret som är livet, lite suddigare i kanterna.
Man kan hålla huvudet högt för att man är "större än de andra", men är man det? Vad händer när man ser ner på sig själv? När man låter andra behandla en illa, när man söker upp de människor som gjort en illa så att de kan göra det igen. och igen.
Då kommer försoningen, man måste försonas med sig själv. Man är inte mer än människa, man gör mänskliga val, man gör så gott man kan. Man älskar, lever, lär.
Så man måste ge sig själv en kram, titta med älskande ögon på sig själv och veta i sitt hjärta att det blir bättre, man gör bättre val, man lär sig av sina misstag och man lär sig av sina val, goda och dåliga.
Det är svårt när man är mitt i, och det är svårt fast man gjort resan förut och vet att det mattas av. Men det går, man får ta det dag för dag. En dag kan man se på trasslet, röran och tänka "Det gör inte lika ont längre". "Jag är inte lika arg längre".
Det är en bra dag.
Så länge. Se solen, glädjen, det positiva och bestäm dig för att ge allt en chans, att ge livet en chans att vara roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar