Frustrationer

Hur gör man för att orka inte såra de man lever i nära relationer med? De närmaste är alltid de som får ta 'utloppen' för vad man råkar ut för i livet. Så hur gör man för att orka inte ta ut sina frustrationer på dem man ju älskar och har valt att leva med?

Om man jobbat för mycket, fått för många arbetsuppgifter, skäll, glömt, misslyckats.
Hur kommer man hem och inser glädjen av att ens familj väntar och allt man har, istället för att se dammråttorna, leriga hundspår, odiskad disk, gnällig bebis?

Erkänner villigt att jag behöver tips. Jag är usel på det här, sorgbloggar till trots. Och jag är ännu uslare på att ta emot frustration från nära, som jag känner inte hör hemma hos mig. Blir gärna sur, sårad och temperamentsfull. Fast jag borde vara överseende, älskande och lugn.

Varför är det så svårt att prata om det? Att jag faktiskt inte är arg på dig. Att jag faktiskt är i obalans och ger dig en massa skit, för att det är lättare än att ta ut mina frustrationer, där de kommer ifrån.

Det här ger mig huvudbry och nattliga vakenheter. Och så är onda cirkeln igång. Jag fixar inte sömnbrist...

Bisarr relation med döden?

Senaste två åren har jag haft en förkärlek till att läsa böcker/bloggar/artiklar om döden/sjukdom/livet.
Som om jag ständigt måste påminnas om hur förgängligt livet är, hur fantastiskt det är att leva, älska, finnas.
Jag finner inget nöje i att läsa, blir helt förstörd av sorg, och lever mig in i det sorgesamma, lever mig in i, så att jag får ont.
Samtidigt får det mig att uppskatta det jag har på ett sätt som jag finner omöjligt att inte uppskatta.
En del skulle väl kalla det att gotta sig i sorg, men jag är facinerad av hur människor tvingas förändra när de möter sjukdom & död, hur de uppskattar de enda egentliga värdena i livet på ett sätt vi alla borde. Hur de möter sitt öde, med mod och sorg.

Jag älskar min familj, mitt liv.
Jag vill uppskatta det varje dag.
Vill inte hänga upp mitt liv på materiella saker, och ytligt trams.
Men man finner sig där, påverkad av reklam, bilden av vad vi människor ska vilja ha mm.
Det här är min motvikt, tror jag. Kan inte förklara på annat sätt.
För att uppskatta det jag har behöver jag påminnas om vad livet är. Livet är förgängligt och kort.

'Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta'
Det ligger något i det.

För ett år sen, cirkus, var jag närmare döden än någonsin förut. Något gick fel vid kejsarsnittet (lång historia om hur sjukvården idag fungerar) och jag förlorade mer än tre och en halv liter blod. När jag vaknade kände jag själv att något var fruktansvärt fel, och visste inte hur jag skulle orka mig igenom den oerhörda kyla och trötthet jag förvirrat befann mig i. Ett par dygn senare med nytt barn, nytt blod var och varannan timme, infann sig vetskapen om hur nära det varit. Det hade kunnat varit slut där och då, jag hade aldrig fått möta det lilla under som föddes den dagen. Sambon hade kunnat stå själv med allt.

Det har också medfört tankar om hur andra gör, hur de handskas med livet, hur de handskas med döden. Hur de lever med upptäckten om hur skört livet är?

I vardagen så halkar man in i de vanliga tråkiga bråken om städ, tvätt och för lite tid. Så vill jag inte ha det. Jag vill orka älska, vara glad, krama och bortse från stök. Men så finner man sig där, arg, frustrerad, galen av ilska för att huset är stökigt, hundarna leriga och pryttlar överallt.
Jag behöver liksom en motvikt, så jag läser tankarna hos dem som ska lämna vardagen. Hur de skulle älska att få vara kvar och ha ett stökigt hus att leva i. Och så tänker jag hur fruktansvärt korttänkt jag är. Jag har allt jag egentligen behöver och vill ha. En familj. Det börjar och slutar med det. Jag vill ha en familj, vill ha någon att älska livet ut.

Emmylou Harris

I remember holdin' on to you
All them long and lonely nights I put you through
Somewhere in there I'm sure I made you cry
But I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I may never go in my life again
Was I just off somewhere or just too high
But I can't remember if we said goodbye

I only miss you every now and then
Like the soft breeze blowin up from the Caribbean
Most Novembers I break down and cry
'Cause I can't remember if we said goodbye

But I recall all of them nights down in Mexico
One place I will never go in my life again
Was I just off somewhere or maybe just too high
But I can't remember if we said goodbye
No I can't remember if we said goodbye, goodbye, goodbye

Strävsamhetens olidliga lättja.

Vad är det som gör att vissa par firar 40/50/60 åriga bröllopsdagar och andra inte orkar mer en ett par år, innan man byter till nästa partner och börjar om, med hopp om bättre tur?

Och är man lyckligare bara för att man är i hop länge, eller är det inget att sträva efter?
Jag tror att man måste göra det som passar en, är man en person som gillar att vara "kär" och gillar förälskelsen, kan leva med nya familjekonstelationer och inte har allt för dåligt samvete för det som varit ,  så är den versionen helt ok.
Är det här ett fenomen som förstärks av vårt samhälle? Av det bekräftelsebehov som ökat lavinartat i o m te x facebook och andra snabbåterförande bekräftelseforum? Eller är det något som funnits hela tiden och bara blivit mer synligt när 'gilla' knappen är så direktåterkopplande för ens bekräftelsebehov?
Hur som helst kanske det är så att de strävsamma gamla paren som varit ett par hela livet är dömda att dö ut? För idag när vi ska förverkliga oss själva och vet vad vi har rätt till, så är det ju så mycket svårare att behålla en relation i nöd likväl som lust. För det är väl roligare att ha 'lust' hela tiden? Att vara i förälskelsefasen och få all bekräftelse i världen på hur underbar du är? En människa som ser i rosenrött och inte talar om de tråkiga verkliga problem som du besitter.
Eller är det värt att kämpa förbi både lust och nöd, och känna känslan av att personen som står vid din sida vet om allt ont och gott om dig och dagligen väljer att stanna och fortsätta tillsammans?

Många femörespsykologer likväl som digniteter på området säger att 'man utvecklas mest i relation till', dvs man mognar, utvecklas som människa i förhållanden, kärleks, vänskap mm.
Så egentligen borde man ju utvecklas genom att stanna kvar och kämpa sig igenom alla de tråkiga vardagsslitiga, osminkade dagarna? Eller utvecklas man lika mycket om man byter och hittar en ny människa att relatera till? Utvecklas man kanske mer av att byta partner och få nya infallsvinklar att relatera till?
Jag vet inte.
Jag vet inte hur man tar sig igenom de värsta vardagsfällorna, när partnern är tjatig, grå och jobbig och det finns människor i andra sammanhang som i sin yta, då man inte delar trista vardagar, verkar så snygga, intelligenta och humoristiska.
Jag antar att det handlar om att aktivt välja. Välja att vara kvar i tanken hos den man älskar och har lovat saker till. Aktivt tänka på hur man beter sig i förhållande till de andra.
För jag tror att det är svårt att vara uppriktig och titta sin partner i ögonen om man samtidigt vet att man ger sig in i förälskelser (hur oskyldiga de än är) för att fly sin trista vardag, sig själv och sina fel och brister som kommer att stirra dig tillbaks i ögonen ändå, tillslut.

Man borde lägga den tiden på att förälskat titta sin partner i ögonen, jobba hårt för att få tillbaks gnistan eller helt enkelt avsluta förhållandet och ge sig in i förälskelsens härliga nyfas. Igen.

Att ha båda är omöjligt.
Det ena tar bort möjligheten för det andra. Ger det ingen chans. Det nya kan inte få en chans om det gamla ska sitta som ett dåligt samvete.
Det gamla är chanslöst i jämförelse med det nya.
Att ha kakan och äta den är omöjligt. Det svåraste vi har att förstå i dagens samhälle och det vi verkar sträva som hårdast efter. Genvägar, omvägar, farleder. Vad som helst för att kunna ha både och.
Jag vill vara den ena delen av ett strävsamt gammalt par, men det krävs två som vill. Två som kämpar. Och jag har själv varit den som gett upp.