Jag skulle vilja skriva om min resa med kärleken, min resa med babyn, min resa med hästarna & livet med skottar.
Jag vill också skriva om när allt blir för mycket, när orättvisor träffar eller när man tycker att människor är orättvisa.
Så som vanligt blir det en salig blandning. Ingen ordning, hipp som happ.

Sen babyn kom har min värld på babyliv förändrats, det gör den väl för alla. Man har en tanke och så slås den omkull av allt som man inte tänkt.
För mig så är allt med baby mina förutseenden upphöjt till tio, men mest positivt.

Det jag aldrig hade kunnat ana, och fortfarande är förbluffad över så är det bemötandet på mig som mamma,
jag är en dålig mamma i så många sammanhang att jag baxnar.
Jag är en dålig mamma som vill jobba några förmiddagar i veckan.
Jag är en dålig mamma som rider.
Jag är en dålig mamma som väljer fel papper att torka näsan på babyn med.
Tja, i stort och smått så är det andra kvinnors rätt att kritisera mig i min roll som mamma, och allt antar jag grundar sig på att de själva ansåg att deras mammaskap var den rätta vägen?
Trodde att kvinnor stöttade kvinnor? att mammor stöttade mammor?

Andra kvinnor har rätt att säga sådana här saker till mig, rakt av. De har rätt att fråga hur jag tänkte när jag var en dålig mamma som ville jobba? För det måste väl vara för att vara elak mot min baby?
Jag vill inte ens behöva förklara för dessa kvinnor hur jag tänker, för de tänkande kvinnorna kommer av sig själv att tänka på de skäl som kan ligga bakom.
Babyn har en bra pappa hemma när mamman jobbar.
Babyn har en mormor som ställer upp så fort chansen ges.
Mamman är en bättre mamma om hon får vara en annan ett par fm i veckan.
Babyn och mamman hinner sakna varandra.
Ekonomin blir lite bättre och mamman behöver inte oroa sig för den, och är en gladare mamma.
Skälen är så många och självklart så tänkta och pratade för mamman och pappan, så när kvinnor antar att man gör ogenomtänkta elaka saker för att man till skillnad från dem helt enkelt är en sämre mamma, undrar i varje fall den här mamman om vad som fattas människors tankeförmåga? Alla har vi väl olika förutsättningar? personligheter? hemförhållanden? ekonomier? familjer? traditioner?

Ibland tänker jag att det åtmindstonde är bättre med dem som kritiserar rakt ut, man kan om man orkar och vill bemöta dem i varje fall.
De som bara tänker kommer att ha sin bild av mig som icke tillräcklig för min baby kvar, utan att jag kan göra något åt det.
Och ja, jag kan skita i det och ja, det kommer alltid finnas i alla sammanhang människor som ler och säger att 'vad bra' och tänker 'idiot'.
Men jag blir inte ifrågasatt på ett så förnedrande sätt i något annat sammanhang som i min mammaroll, rakt ut. Av andra kvinnor.
'Ska du torka näsan med det där pappret? Det andra där borta är mjukare?' Säger en sköterska vasst till mig när jag på barnmottagningen slåss med ålande, skrikande, snorande baby och skötväska och jackor och overaller. Jag som innan var glad att jag hittade nåt papper utan att tappa varken baby eller jacka och lyckades torka bort allt det värsta medan sköterska tittar på utan att ens fråga om jag behöver hjälp....
Så självklart tog jag det vassa pappret, fullt medveten om att uppepå ett skåp längre bort fanns mjukt, fint papper...